Undersökningar visar att allt fler svenskar är positiva till dödshjälp, även inom vården och då inte minst den yngre personalen. Kyrkan behöver ta tydlig ställning för livet och emot dödshjälp, menar Ekström.
– Jag ser en stor risk med att införa läkarassisterat självmord i Sverige. Detta med tanke på den människosyn vi redan har gällande många människor med bland annat funktionsnedsättningar. Om vi accepterar en selektion före födseln, finns det en risk att vi också börjar sortera människor efter födseln och bedöma vilka liv som är mer eller mindre värda att leva. För mig som kristen är livet en gåva. Därför menar jag att vi människor inte bör ta på oss ansvaret att bestämma vare sig livets början eller dess slut.
Docent Anne-Berit Ekström är chefsläkare och medicinsk rådgivare för habilitering och hälsa inom Västra Götalandsregionen och jobbar även kliniskt som barnneurolog på en specialenhet för neuromuskulära sjukdomar.
Ekström har varit engagerad i frågan om dödshjälp länge. Hon var en av många grundare till Claphaminstitutet och skrev 2017 tillsammans med Mikaela Luthman, överläkaren för palliativ vård vid Stockholms sjukhem, institutets rapport om läkarassisterat självmord, ”Hotet mot värdigheten”. Denna rapport ledde också till att de båda blev delförfattare till den nordiska antologin ”Dödshjelp i Norden? Etikk, klinikk og politikk (2020)” (kan laddas ned gratis: Dødshjelp i Norden? Etikk, klinikk og politikk | Cappelen Damm – https://www.cappelendamm.no/)
Följd av individualismen
Enligt opinionsundersökningar är en majoritet av svenskar för dödshjälp under vissa omständigheter, och även inom vården har inställningen förändrats.
– Tidigare hade vi ett väldigt starkt motstånd mot dödshjälp inom läkarföreningen. Men det har tyvärr förändrats framförallt bland yngre kollegor, säger Ekström som tror att det hänger samman med ändrad inställning i samhället.
– Individualismen breder ut sig allt mer. Yngre är vana vid att jag själv ska bestämma över mig och mitt, och de förstår kanske inte riktigt vilka konsekvenser det kan få för familj och samhället i stort om vi skulle införa dödshjälp.
Individualismen har mycket gott med sig, betonar hon, såsom att ta ansvar och göra egna val. Men det finns också en baksida när vi inte längre har en lika naturlig gemenskap och sammanhållning, då det är lättare att känslan av att ligga till last uppkommer och att dödshjälp kan tas till intäkt för att vi ska spara samhället. Hon framhåller exempelvis risken att ekonomiska överväganden leder till argumentet att det är mer kostnadseffektivt att låta en patient dö än att bygga ut den palliativa vården.
Anne-Berit Ekström framhåller att förändringen i vårdpersonalens inställning kan förklaras både av en samhällstrend och av brister i utbildningen. Hon menar att den erfarenhetsöverföring som tidigare skedde från äldre kollegor har försvagats, vilket innebär att den positiva synen på palliativ vård – som en vårdform där mycket kan göras för att lindra lidande och skapa ett värdigt livsslut – inte förs vidare i samma utsträckning.
De som kan mest är oftast mest kritiska
Just de som arbetar med vård i livets slutskede borde naturligt vara bäst insatta i frågan om behovet av dödshjälp. Ekström menar att det därför är väldigt intressant att lyssna till specialister inom palliativ vård där motståndet mot dödshjälp är mycket stort, eftersom de har kunskapen och arbetar nära patientgruppen och vet hur man faktiskt kan hjälpa till ett gott slut på livet.
Hon drar en parallell till sitt eget expertområde, där hon arbetar med barn och unga som har svåra neurologiska funktionsnedsättningar.
– Gemene man kan ibland undra om det inte är oerhört tungt och svårt att arbeta med barn och unga med funktionsnedsättningar. Men min erfarenhet är den motsatta. Här kan man verkligen göra stor nytta, och det är fantastiskt att få arbeta med barn och unga och deras familjer, säger Anne-Berit Ekström och fortsätter:
– Det är klart att arbetet ibland kan vara svårt, men det är också utmanande och väldigt värdefullt. Där kan man göra verklig skillnad. Därför tänker jag att en hel del av dem som uttalar sig för dödshjälp kanske inte har så god kunskap om vården i livets slutskede.
Det finns även en påtaglig oro bland patientorganisationer för personer med olika funktionshinder. De är rädda för införandet av dödshjälp eftersom de ser risken att de inte kommer få den vård och hjälp de behöver utan bli utsatta för påtvingad dödshjälp. Är det väl infört är risken uppenbar att det leder till ett sluttande plan, menar Anne-Berit Ekström.
– När ekonomin blir mer ansträngd stramas resurserna åt. Jag ser det redan i dag hos patienter med funktionsnedsättningar. De har svårare att få ekonomiskt stöd och den vård de behöver. Ingen säger rakt ut att deras liv är mindre värda, men det finns en risk att det förmedlas genom hur de behandlas. Då kan nästa steg bli att det framstår som bättre att de får möjlighet att dö. Den utvecklingen har vi sett exempel på i Kanada, där vissa patienter inte har fått den vård de behövt utan i stället erbjudits dödshjälp, säger Anne-Berit Ekström och fortsätter:
– Med tanke på hur det svenska samhället är uppbyggt och med tanke på de strömningar som redan finns, så är jag väldigt rädd att vi skulle få en accelererande utveckling om dödshjälp blir lagligt.
Ingen människa är en isolerad ö
För kristna är det grundläggande att livet ligger i Herrens hand. Med tanke på mötet med någon som inte är troende frågar jag om medicinska och samhälleliga argument som står på ”egna ben”.
– Människan leve rinte isolerad, vi är inte isolerade öar, utan att vi hör ihop. Vi är en del av en gemenskap, ett samhälle, och det jag gör får konsekvenser för andra människor. Om jag väljer att vilja avsluta mitt liv måste någon hjälpa mig med det på något sätt. Hur tänker man då? Varför utsätta den personen för det? Ofta handlar det om vårdpersonal som har vigt sitt liv åt att hjälpa, vårda och stödja, säger hon. Att vårdpersonal både ska ge vård och samtidigt medverka till att avsluta en människas liv ser hon som en omöjlig uppgift.
Ekström konstaterar också att det inte finns någon samvetsfrihet inom den svenska hälso- och sjukvården. Hon hänvisar till Kanada, där vårdpersonal inte heller har samvetsfrihet och där en del erfarna medarbetare, enligt henne, har valt att lämna vården.
Hon framhåller också att konsekvenserna av dödshjälp inte stannar vid den enskilde patienten. Precis som ett självmord kan orsaka djup sorg hos de närstående menar hon att även en begärd och beviljad dödshjälp kan leda till svår sorg och psykisk påfrestning för familj och andra närstående.
Kyrkans uppgift
Anne-Berit Ekström är tydlig med att kyrkan inte får ducka i frågan och hålla med den allmänna opinionen, utan tydligt försvara livet och ta ställning mot dödshjälp.
Därutöver behöver individualismen motverkas genom att vi är mer närvarande och öppna för varandra, att inte vara rädda för att bygga relationer till människor.
– Det här är viktigt både för diakonin och för var och en av oss. Vi lever i ett allt mer segregerat samhälle, och de bilder vi delar på Facebook och Instagram är ofta perfekta och tillrättalagda. När någon sedan drabbas av en svår sjukdom vet många inte hur de ska reagera eller hur de ska finnas där. Risken är att den som är sjuk blir ännu mer isolerad, eftersom sjukdom och lidande inte passar in i bilden av det perfekta livet, säger Anne-Berit Ekström.
Här menar Ekström att kyrkan och de enskilda kristna har en stor uppgift i att dela varandras liv, med ärlighet och öppenhet. Det är när man också kan dela det som är jobbigt som mänskliga relationer blir djupare, framhåller hon.
Att den som får besked om dödlig sjukdom blir rädd och tänker att man vill dra sig ur, är inte konstigt. Man kan vara rädd och ensam. Då är det avgörande att det finns människor omkring som signalerar att de kommer att finnas kvar och hjälper den drabbade att ta en dag i taget.
Ekström efterlyser satsningar på en väl utbyggd palliativ vård som ser till hela människan och även omfattar de närstående. Hon framhåller att de flesta människor i livets slutskede inte i första hand vill dö, utan önskar få mer tid. Den tiden kan, menar hon, bli mycket värdefull – både för den som är sjuk och för familj och vänner genom samtal, försoning och avsked.
– Det finns många historier om hur de som arbetar inom den palliativa vården fått vara med och upprätta relationer som varit trasiga i många år. Att situationen har fått ringverkningar i frid och goda relationer.