Denna artikel är i nära anslutning till hans föredrag vid Församlingsfakultetens Bibelkonferens 2026 som Kyrka & Folk rapporterade från i nr 3 2026.
För 500 år sedan trycktes Nya testamentet för första gången på svenska. Nya testamentet 1526 (i fortsättningen NT 1526) är tveklöst en milstolpe i både språkhistoriskt och kyrkohistoriskt avseende. Till stor del var det reformatorernas förtjänst att denna översättning kom till stånd. Att få Bibeln översatt till folkspråken var nämligen en stor angelägenhet för dem, även om själva idén hade funnits långt före reformationen. Exempelvis hade den på 1300-talet i England verksamme teologen John Wycliffe klart uttalat betydelsen av att ha Bibeln tillgänglig på sitt eget modersmål och lät också initiera en översättning till engelskan. Även i Tyskland översattes Bibeln till lågtyska språk redan på 1400-talet.
Ett växande intresse för bibelordet
Den framväxande renässanshumanismens återupptäckt av den antika kulturen bidrog till intresset för bibelordet. Humanisten Erasmus av Rotterdam lät 1516 trycka en utgåva av det Nya testamentet som senare kommit att gå under beteckningen Textus Receptus, vilken bestod av dels den grekiska grundtexten och dels en nyöversättning från grekiskan till latinet. Denna utgåva möjliggjorde att teologerna inte längre, på samma sätt som tidigare, var beroende av Hieronymus bibelöversättning från 400-talet.
Den renässanshumanistiska idéströmningen delade således intresset för bibelordet med de reformatoriska rörelserna, även om motiven för detta intresse skiljde sig åt. Vad som kännetecknade det specifikt lutherska motivet i detta avseende var vikten som de ledande teologerna i Wittenberg lade vid bibelordet i teologisk bemärkelse samt den starka tilltro som de satte till det. Lära och liv måste prövas mot Guds klara ord som är kraftfullt och verksamt. Denna uppfattning utvecklades i polemik mot den romersk-katolska uppfattningen som såg kyrkan och i sista hand påven som garant för kyrkans lära. Den höga lutherska skriftsynen är essentiell för att förstå varför man under 1520-talet började ge ut Bibeln på folkspråken i de länder där den lutherska läran fått fotfäste. Sverige är ett bra exempel härpå.
Initiativet till NT 1526
I Sverige var det framför allt två män som var drivande när det gällde att få till stånd en bibelöversättning. Dels Laurentius Andrae, Gustav Vasas sekreterare och dels Olaus Petri, som under åren 1516–1518 i fem terminer hade studerat i Wittenberg. I de källor som finns bevarade och som har någonting att säga om tillkomsten av NT 1526 finns dessa personer inte direkt omnämnda. Källorna ger istället intrycket av att det var kung Gustav Vasa som gav ärkebiskop electus Johannes Magnus i uppdrag att utföra en översättning av Nya testamentet med hjälp av domkapitlen.
De forskare som har skrivit om tillkomsten av NT 1526 är emellertid överens om att hjärnorna bakom detta initiativ var de reformatoriskt inriktade teologerna och i synnerhet Laurentius Andrae som arbetade nära Gustav Vasa på det kungliga kansliet. Man ska dock inte förminska Gustav Vasas eget intresse av att få en bibelöversättning till stånd. En bibelöversättning hade onekligen politiska dimensioner och stärkte kungens position särskilt i förhållande till den mäktiga kyrkan och påvemakten. En bibelöversättning innebar i förlängningen en utmaning för kyrkan vars maktanspråk och tolkningsprimat relativiserades då Guds ord och inte kyrkan skulle utgöra den yttersta auktoriteten för både lära och liv.
Enligt det cirkulär som den valde ärkebiskopen Johannes Magnus skickade ut i början av sommaren 1525, det så kallade junicirkuläret, ålades domkapitlen och några av klosterordnarna att översätta Nya testamentets böcker. Exempelvis skulle domkapitlet i Uppsala översätta Matteusevangeliet och Romarbrevet, medan Linköpings domkapitel skulle översätta Markusevangeliet och de två Korintierbreven. Den 10 september vid Marie födelsesfest skulle arbetet sammanställas i Uppsala enligt cirkuläret.
Motstånd mot en ny bibelöversättning
Projektet, som ärkebiskop electus formellt sett initierat, väckte motstånd. Den främste motståndaren till att ta fram en bibelöversättning på svenska var linköpingsbiskopen Hans Brask. I ett brev till ärkediakonen i Uppsala Peder Galle uttryckte sig Brask minst sagt kritiskt angående planerna på en ny bibelöversättning:
Det är ju klart som dagen att sådana översättningar till andra folkspråk hava alstrat många heresier. […] Jag fruktar att om översättningen sker medan det nuvarande – dock vilande – lutheranska, för att inte säga luciferanska kätteriet är oavgjort och ur detta någon ny villfarelse framväxer, då skulle den svenska kyrkxan, genom en översättning av detta slag, synas ha gött dagens kätteri.
Medan ärkebiskopen intog en mer pragmatisk position insåg Brask att en bibelöversättning på svenska skulle innebära ett gynnande av den lutherska reformationen och reagerade kraftfullt häremot. Språkvetaren Lars Wollin har i en monografi från 2024 närläst Brasks brev och studerat hans agerande i samband med tillkomsten av NT 1526. Wollin argumenterar framgångsrikt för att biskop Brask aktivt arbetat för att avstyra projektet genom att driva det i en annan riktning.
I stället för att ge ut en nyöversättning ville Brask ge ut en översättning av redan befintliga medeltida handskrifter som förvarades i det stora biblioteket i Vadstena. Dessa bibelöversättningar var mer eller mindre texttrogna parafraseringar av bibeltexten och innehöll kommentarer från kyrkofäder och skolastiker. Bibeltexten i dessa översättningar utlades därmed i enlighet med skolastiska tolkningsprinciper. Wollin menar att Brasks motdrag syftade till att få till stånd en mer katolsk bibelöversättning som i slutändan resulterade i den handskrift som idag går under benämningen Pentateukparafrasen. Denna unika handskrift kom ut 1526, samma år som NT 1526, men dess ursprung och tillkomsthistoria har hittills varit höljda i dunkel.
Tillkomsten av NT 1526
Trots att Brask med hängivenhet försökte sig på ett motdrag gick han förlorande ur striden. NT 1526 lämnade tryckeriet den 15 augusti 1526 och trycktes i 2 000 exemplar som varje församling i riket var ålagd att köpa in. Hur tillkomstprocessen har sett ut i praktiken har varit en omdiskuterad fråga bland forskare. Fältet har varit öppet för spekulation eftersom källäget är så magert. Vissa forskare har menat att processen i stort genomfördes i enlighet med den plan som fanns tryckt i cirkulärbrevet. Andra forskare har hävdat att cirkuläret som Johannes Magnus skickade ut bara var en dimridå. Egentligen ombesörjde Olaus Petri och Laurentius Andrae hela projektet, och detta hade varit avsikten redan från början.
Sanningen torde väl ligga någonstans emellan dessa ytterligheter. Den ovan nämnde Wollins monografi är den senaste utförliga studie som har gjorts på ämnet. Wollin har tagit sin utgångspunkt i tidigare forskningsresultat och utifrån dessa har han gjort vidare analyser i översättningens språkdräkt. Förenklat går Wollins analys ut på att granska verbformerna i den svenska översättningen. Har dessa anpassats till en mer idiomatisk svenska eller ligger de närmare källspråkets verbformer? De översättningar som översättarna utgått ifrån är främst Erasmus ovan nämnda latinska översättning, men också Martin Luthers så kallade Septemberöversättning på tyska. Det finns däremot ingenting som tyder på att översättarna i högre grad skulle ha använt sig direkt av den grekiska grundtexten. Beroendet av Luthers översättning är på det stora hela taget inte lika påtagligt jämfört med översättningen av Nya testamentet i Gustav Vasas helbibel som trycktes 1541.
Wollins analys mynnar ut i en hypotes som går ut på att fem olika översättare har varit inblandade i arbetet och översatt olika delar av Nya testamentet. Det är troligt att Olaus Petri tilldelats en betydande roll och antas ha översatt skrifter som Matteus- och Johannesevangeliet, Romarbrevet, samt Petrus- och Johannesbreven. Laurentius Andrae å sin sida lär knappast ha varit inblandad i själva översättningsarbetet utan lär snarare ha fungerat som en redaktör med särskilt ansvar för arbetets slutfas. Wollins förslag framstår som rimligt och som hypotes betraktat är det så gott som något, även om vi troligtvis aldrig med säkerhet kan slå fast hur NT 1526 kommit till i detalj.
Syftet med NT 1526
NT 1526 bär rubriken Iesus. Thet Nyia testamentit på swensko, vilket är en uppseendeväckande rubrik, om än inte unik. En motsvarande rubrik återfinns i en tysk översättning från Strasbourg, tryckt 1523. Rubriken ger en vink om vad utgivarna ville framhålla och hur de ville att Nya testamentet skulle läsas, nämligen kristologiskt med Jesus som ”bibelns stjärna och kärna”. Läser man förordet till NT 1526 uttrycks denna tolkningsprincip explicit.
Förord finns inte bara i inledningen utan varje bibelbok introduceras med ett kort förord, och dessa förord var i princip var rena översättningar av Luthers förord. Birger Olsson har i en artikel hävdat att NT 1526 inte var en luthersk översättning. Det påståendet kan minst sagt diskuteras. Även om bibeltexten i NT 1526 uppvisar en viss frihet gentemot Luthers översättning, har verket som helhet inklusive förord och marginalnotiser en mycket luthersk prägel.
Ett förord i boken är emellertid skrivet av de svenska utgivarna. I allmänhet har man ansett det vara författat av Olaus Petri. I detta motiveras hur viktigt man ansåg det vara att åstadkomma en översättning av Nya testamentet på svenska, eftersom det dittills hade saknats till skillnad från vad som var fallet för många andra språk i Europa vid samma tid. Vidare ifrågasattes i detta i en ganska raljant ton den bibliska motiveringen till att en präst måste kunna latin för att vara präst. Det svenska förordet uttryckte även en viss ödmjukhet inför att man i framtiden kunde komma att behöva revidera den föreliggande översättningen.
Detta vittnar om att NT 1526 redan vid sin tillkomst betraktades som en viktig milstolpe, men inte som ett fulländat verk. Hela översättningen har något av ett hastverk över sig. Det var uppenbarligen bråttom. En svensk översättning behövde produceras snabbt för att man teologiskt övertygande skulle kunna argumentera för reformationens sak kyrkopolitiskt, men framför allt för att evangeliet skulle kunna ljuda på svenska i kyrkornas gudstjänster. Det är viktigt att minnas att NT 1526 inte var någon folkbok. Ett exemplar kostade tre mark vilket motsvarade priset på en oxe. De flesta kunde för övrigt inte läsa vid denna tid. Men dess innehåll skulle komma församlingen till del via prästens mun i gudstjänsten vilket inte minst perikopregistret som fanns tryckt längst bak i NT 1526 vittnar om. Där angavs tydligt vilka texter ur Nya testamentet som skulle läsas på vilken söndag eller helgdag.
Avslutning
NT 1526 var inget slutmål, utan ett pionjärprojekt. Det var vid sin tid den största boken som hade tryckts på svenska. I denna bok introducerades för första gången bokstaven å. NT 1526 var ett väsentligt steg på vägen mot nästa stora projekt: att ge ut en helbibel på svenska, vilket skulle dröja ännu 15 år. Under 500 år har sedan evangeliets sanning lästs och lyssnats till på svenska språket, vilket vi får vara tacksamma över. När vi öppnar våra Nya testamenten eller lyssnar till evangeliets förkunnelse i gudstjänsten får vi ta del av frukterna av det översättningsarbete som tidigare generationer har gjort. I själva verket får vi själva vara delaktiga i arbetet att åt nya generationer förmedla den bibliska begreppsvärlden på ett begripligt sätt för att de genom Ordets kraft ska komma till tro på evangeliet om Kristus som hela världens frälsare.