Hjälten som guide till ett meningsfullt liv

Vad innebär det i praktiken att finna ett rätt förhållningssätt till och orientera sig i den här existentiella terrängen, såsom skildrad ovan? Petersons svar på frågan är att se på och efterfölja mytens hjälte, som i sig själv och sin bragd definierar det meningsfulla sättet att leva i en värld av motstridiga krafter; av mörkt och ljust, känt och okänt, ordning och kaos. I hjälteberättelsen är utgångspunkten en stabil och idyllisk tillvaro som plötsligt hotas av onda makter. I denna harmoniska tillvaro reser sig hjälten som för att på allvar rädda sitt hem, måste lämna det och modigt konfrontera det okända och farliga i världen utanför. Hjälten lyckas till slut besegra hotet och erövrar dessutom något av stort värde, exempelvis prinsessan eller skatten. Vid hjältens återkomst vitaliseras det gamla samhället och får nytt liv genom de återvändandes erfarenheter och skatter. Hjälte­berättelsen kännetecknas alltså av hjältens osjälviska uppbrott från det första tillståndet av ordning och harmoni till det andra tillståndet av kaos, det okända och mörka följt av en lyckosam återfärd. Enbart hans bragd förmår hålla kaoset i schack och enbart hans återvändande från det okända förmår vitaliserar ordningen. Det är inte en slump att de här berättelserna fortsätter att fascinera oss och ständigt återkommer i nya adaptioner genom romaner och filmer. Vi dras till dem, enligt Peterson, för att de säger oss något som är universellt sant. Kampen mellan ordning och kaos hör till det verkliga livet, såväl i det personliga och samhälleliga, och det räcker med att bara skrapa lite på ytan, i de flestas liv, för att förstå det. Ingen undgår lidande, ingen undgår död, många har utsatts för illvilliga människors ondska, många drabbas av katastrofer, depressioner och så vidare. Mörkret i världen är på riktigt och den som misslyckas i att förhålla sig till detta kommer slukas upp av det, antingen genom att brytas ned av det eller genom att ta ut det på andra och så förvärra det. Mytens hjälteberättelse blir här en värdefull resurs i det att den visar vad ett lyckat förhållningssätt till ett sådant liv innebär; ett liv i den växelvisa rörelsen från det kända till det okända och tillbaka. Den understryker värdet att hålla fast vid ordningar men samtidigt inte sluta sig i dem utan vara öppen för en omvärld av osäkerhet och där kunna handla ansvarsfullt och modigt. Annorlunda uttryckt gestaltar hjälteberättelsen ett liv i ansvar för att göra något åt det destruktiva som hotar vår tillvaro, inom oss likaväl som utanför oss. Inom oss genom att bjuda den egna självupptagenheten motstånd där högmodet vill få oss tro att vi är självtillräckliga. Där blir kallet att våga sig utåt mot det okända och att sträcka sig ut mot detta, även om det är farligt eller till och med fientligt, och förutsätta att i detta okända finns något av värde. Jesu bud att älska sina fiender är kallelse av det slaget. Är det utom oss kan det handla om att lämna tryggheten i tigandet eller rutinerna och våga tala sanning när någon talar lögn eller att ingripa när någon gör ont. Särskilt riktar sig detta till de som upplever hur meningsfullheten och riktningen i livet har gått förlorad för dem. Den konkreta uppmaningen blir att återvända till de stora berättelser som förvaltats inom den västerländska kulturen, och därmed först och främst till Bibeln, och dess lärdomar.

Kristus som gestaltning av hjälten

Peterson återvänder ofta till kyrkans bild av Kristus som exempel på en fulländad hjältegestalt. Inkarnationen själv hade räckt: det frivilliga uppbrottet från den himmelska härligheten till den fallna jorden där mörkrets makter brett ut sig i syfte att vinna det som gått förlorat. En närmare blick på hans frälsargärning förtydligar bilden än mer: uppsökandet av syndare, vandringen upp till Jerusalem medveten om mörkret han skulle behöva konfrontera, besegrandet av mörkrets makter följt av människors räddning till glädje för den himmelska världen. Genom hans ankomst och gärning på jorden åstadkoms det stora ”bidraget” till världen, nämligen dess frälsning. Hans liv är en fulländad gestaltning av Hjälten. Som Kristi efterföljare hör det till vår kallelse att gå i Jesu fotspår och i lydnad gå med honom, och man kommer inte ifrån att det därmed också är något av en hjältes resa vi har framför oss att gå, med allt som det innebär. Vad kan det då innebära? Den kristne är kallad till ett liv, som motiverar henne att inte fly utan modigt möta det okända. Det gäller det utelämnande mötet med Gud själv, där vi i bönen ställer oss utblottade på allt eget, utan garantier eller hållhakar, i händerna på en allsvåldig Gud. Det gäller också det ovissa mötet med främmande människor (eller idéer) där vi bär bördor, förlåter synder samt i de människors liv som vi lär känna vittnar om Kristus. I mötet med allt detta bärs vi av tron. Tron på att i det utblottade mötet med Gud möta en för oss ofattbar kärlek och nåd. Tron på att i mötet med nästan möta någon av Gud älskad och få medverka i förvandlingen av den fallna skapelsen, som sker när trons ljus uppstår i människor. Detta är de livgivande skatter som ger ett förklarande ljus över tillvaron och som ger livet en rik mening. Men kallelsen utåt innebär inte, enligt det här perspektivet, förakt för det regelbundna och trygga i tron; den kristna gemenskapen, gudstjänsten och vardagens fromhetsliv; liturgin i gudstjänst och vardag. Dess ordningar och rytm hör också till kallet att leva i och av. Det är den trygga tillvaro – ditt hem – som du sedan ska berika med den andliga kraft du vunnit i bönen och med de nya människor du vunnit med kärleken. Det är mytens medicin för såväl andlig likgiltighet som andlig oro. Eller med Kristi egna ord: ”Följ mig så vandrar du inte i mörkret.”

Petersons världsbild och kristen tro? Konflikter och samsyn.

Trots områden av samsyn är det inte givet hur man som kristen bör förhålla sig till Petersons bild av verkligheten. Det går inte att förneka att han utvecklar en förståelse av världen som på flera punkter verkar stå i linje med en kristen världsbild. Världen som ett skådespel för motstridiga krafter, gott och ont, liv och död. Kritiken mot de sekulära ideologierna som vilseledande från det grundläggande mänskliga. Försvaret för Bibeln som viktig källa till vägledning i livet. Samtidigt har vi den underliggande idén om mytens relativitet som, när vi sätter Bibeln i samma fack, ställer upp ett uppenbart problem. I grunden är alla religiösa uttryck och föreställningar bara lokala variationer på en universell psykologisk verklighet inom alla människor, och därmed även i mänskliga gemenskaper. Ja, kristendomen är enligt det perspektivet ”sann”, men det är i lika hög grad alla andra religioner också. Alla dogmatiska sanningsanspråk ogiltigförklaras därmed med ett brett svepande slag. Det måste dessutom påpekas att just denna idé, om religionens relativitet samt religionen såsom manifestation av mänskliga psykologiska behov, har stått i trogen tjänst just för de moderna ideologierna, inte minst i marxismen, i deras kamp för att undanmanövrera kristendomens inflytande i västvärlden. Att nu se hur den idén används i motsatt syfte gör det tydligt att vi här har att göra med ett tveeggat svärd, men även att det är en idé som man behöver ta ut en viss distans till. C. S. Lewis och J. R. R. Tolkien är två exempel på kristna tänkare som dock menade att mytens allmänmänsklighet var fullt möjligt att förklara utifrån ett kristet perspektiv. Bara för att myten är sann på ett psykologiskt plan behöver ju inte alla berättelser som delar mytens underliggande struktur vara falska. Man kan lika gärna, enligt dem, argumentera på ett omvänt sätt: vi fascineras över och dras till den mytologiska berättelsen med dess särdrag just för att Gud skapat världen likt en författare som, med och i världen, kommunicerar med människan. Världens upphov finns i en Gud som från världens begynnelse bestämt att bryta upp från sin härlighet, genomgå en resa in i världens mörker, besegra draken och vinna tillbaka mänskligheten för att i evighet innesluta de frälstas skara i sin härlighet. Detta är på något sätt så centralt i själva skapelsen att vi därför känner igen konturen av Sanningen när vi möter den i myten och därför dras mot den. Tolkien skrev följande dikt (här förkortad) tillägnad Lewis för att ge uttryck för denna syn på mytens legitimitet: ”Människans hjärta är ej lögner blott,
har av den Vise någon vishet fått
och minner än därom. Från Honom söndrad
men icke helt förtappad, helt förändrad;
ej avsatt än, fast sänkt i skam och fasor
hon bär sitt forna herradömes trasor.
/…/
när vi vågat bygga
gudshus, av svart som vitt, och gett
vår draksådd ut – var detta dock vår rätt,
om ock missbrukad: skapelser att välva
enligt den lag som skapade oss själva.” De kännetecknande dragen i bibelns evangelium, om Kristi stora och avgörande seger för det goda i en värld där ondskan och synden såg ut att ha släckt allt hopp, hör vi alltså ett eko av i världens alla myter. Det kristna evangeliet proklamerar därmed den fullkomliga och sanna ”myten”. Petersons tänkande har vunnit stort gehör hos många olika grupper och individer. Intresset för honom bland kristna ligger rimligtvis i hans förmåga att belysa samband och kopplingar mellan vår samtids mest brännande frågor och bibeln såsom källa till sanning. Det finns sådant man kan kritisera i det han säger och skriver, men det finns också få som förmår blottlägga de sambanden såsom han gör så att folk förstår. Kan man därför urskilja något gott i hans tänkande finns det goda skäl att bejaka det och låta lära sig något.