Den radikala pessimismen – eller hur det bästa blir det godas fiende

I vår tidning kunde man bland annat läsa följande för ett tag sedan: ”I Sverige läggs det idag ned cirka 300 församlingar per femårsperiod (ungefär en i veckan). Om man dessutom beaktar befolkningstillväxten så behöver vi, för att inte minska i antal procentuellt, ungefär 250 nya församlingar till år 2030. Om man lägger till kompensationen för de nedlagda församlingarna skulle det innebära att vi i Sverige behöver nyplantera 1 150 församlingar till år 2030.” Till den bilden kommer att kristna lekmän och ledare kompromissar med Guds ords sanning och hur samhälle och media blir allt mer fjärmat från den grundläggande förståelsen för vad som är kyrka och kristendom. Mänskligt sett är det lätt att uppleva att det finns anledning att förbanna vår tid. Ja, kanske rent av dra sig undan i smågrupper där det kristna livet kan fortsätta en eller några generationer till. Det kan aldrig bli som det borde vara – därför kan vi ingenting göra! Det är den radikala pessimismen som gripit tag om vår svenska kyrka sedan åtskilliga årtionden. Därmed har det bästa blivit det godas fiende. Den tanken är inte bara felaktig; den är själva orsaken till kyrkans fortsatta kris. Det sägs ibland att Jesus verkade på den tid och plats där mötet mellan kulturer, idéer, teologi, handel, yttre säkerhet och utveckling skapade perfekta förutsättningar för en väckelse som skulle nå ut först över det romerska imperiet och sedan över hela världen. Men det är lika sant idag som då. Översätter vi detta till vår tid finns alla förutsättningar på plats när det gäller fysiska och ekonomiska förhållanden. Vi har anledning att tacka Gud för att vi lever i den tiden som vi gör. Aldrig förr har vi haft ett sådant överflöd av materiella tillgångar, kommunikationsmöjligheter, utbildning och mycket annat. Den världsvida evangelisk-lutherska kyrkan står sig mycket stark och kontakterna med bland annat de nordamerikanska lutherska kyrkorna gör att den evangelisk-lutherska teologin står starkare och är mer lättillgänglig än på flera generationer. Vi kan träffas och kommunicera över kontinenter och samordna vårt arbete över stora avstånd. På punkt efter punkt kan vi tacka Gud för de möjligheter som vår tid erbjuder oss. Den stora frågan är då varför detta inte leder till en tillväxt för kyrkan? Den främsta anledningen har så klart också med vår tid att göra men lika mycket har det att göra med en rad tankefel och missmodigheter som vi måste göra upp med. Ett par av dessa ska vi gå igenom och bemöta nedan:

Det kommer inte bli som det varit!

Svar: För det första har ingenting varit som det påstås ha varit. Varje tid var fylld av sin egen plåga. Tidens gång har dock en tendens att sätta ett romantiskt skimmer över den tid som varit. För det andra förblir ingenting som det har varit. Varje väckelse förändrar kyrkans uttryck. Det kommer aldrig bli som på fädernas tid, inte heller som på min tid. Vi kan inte stanna tiden utan måste förändras med den. För inte bara tiden förändras – det gör också vi.

Ingen kommer att komma!

Svar: Nej, ingen kommer att komma till våra kyrkor. Du måste söka upp dem. Hur ska någon annars kunna hitta oss? Det finns mängder av människor som vill bli sedda och mötta. De vet inte var de ska leta. Du måste hitta dem.

Tänk om det misslyckas!

Svar: Bara den som aldrig försöker kommer alltid kunna undvika att misslyckas. Vi måste våga försöka. Våga misslyckas och lära oss av varje misstag. Nyckeln till att lyckas ligger helt enkelt inte i att man får allting rätt från början. Det ligger i att man ständigt förbättrar sig.

Det går inte att rå på det politiska klimatet!

Svar: Det råder frihet att kalla till gudstjänst. Kyrkans dödgrävare är bara dina herrar om du låter dem vara det.

Det vore endast möjligt om man gjorde på ett bättre sätt!

Svar: Med samma tanke skulle varje äktenskap upplösas och varje anställning avslutas. Ingenting blir gjort så bra att det kan stå fritt från kritik! Men det bästa får inte bli det godas fiende! Varje gott initiativ kan skjutas i sank av perfektionistiska kritiker. Men sådana kritiker kommer heller aldrig få något gjort. Det finns fler tankefel att vederlägga, men allt detta kan sammanfattas såsom det uttryckts i 1963 års arméreglemente: ”I krig är det ovissa och oförutsedda regel. Lägena växlar ofta och plötsligt. Friktioner förekommer ständigt. Av chef krävs, att han snabbt kan finna sig tillrätta i varje situation. Han måste vara beredd att, även med ofullständigt underrättelseunderlag, i de svåraste lägen fatta avgörande beslut och genomdriva dessa. Obeslutsamhet och uraktlåtenhet att handla ligger en chef mera till last än misstag i fråga om val av medel.” Den saken gäller också Guds rikes utbredande i vårt land. Trots alla brister i de goda initiativ som tas att bygga upp vår kristenhet, och trots att allt kunde ha gjorts bättre, så måste vi komma ihåg: Det bästa får inte bli det godas fiende! Vi måste ersätta den passiva radikala pessimismen med en handlingsvilja präglad av realistisk optimism.