Missionsbiskopen Arne Olsson in memoriam

Arne Olsson föddes 1930 och växte upp på en bondgård i Frändefors i södra Dalsland. Bygden präglades av gammalkyrklig fromhet, i den form den fick i Dalsland, med prosten L.M. Engström som främste företrädare.

Som barn fick Arne nöja sig med folkskola, men han fick sedan möjlighet att komma till Fjellstedska skolan i Uppsala, på den tiden en internatskola med inriktning på unga män som fått kallelsen att bli präster. Vid 29 års ålder tog han studenten.

I samband med sin studentexamen förlovade han sig med Kerstin Lindeskog, dotter till Gösta Lindeskog, välkänd docent, sedermera professor i Nya Testamentets exegetik vid Åbo akademi. 1961 gifte de sig och fick med tiden fyra söner.

Han läste sedan snabbt in en teol.kand. och prästvigdes 1962 i Karlstad. Stiftets biskop Gert Borgenstierna hade blivit sjuk, så biskopen av Skara Sven Danell kallades in att förrätta vigningen.

Efter tjänster i stiftet blev han 1965 komminister i Mangskog i Arvikatrakten. Hans vigningsbiskop hade hållit kontakt med honom, och inspirerade honom att söka sig till Skara stift. Han blev så 1973 kyrkoherde i Habo nära Jönköping, med sin träkyrka fylld av målningar från 1700-talet, gestaltande katekesen.

I Habo fick han vad han har beskrivit som en uppenbarelse. På söndagen borde inte endast Guds ord föreläsas och utläggas, utan också Guds bord dukas. Han införde då söndaglig högmässa med nattvard, vid en tid då detta ännu var mycket ovanligt. Han undervisade församlingen att det inte var nödvändigt att gå till nattvarden varje söndag, om det kändes ovant. Men möjligheten att ta emot sakramentet skulle alltid finnas.

Han sökte sig sedan tillbaka till sin hemtrakt och blev 1984 kyrkoherde i Bolstad. Där förblev han tills han 1992 blev emeritus.

Den kristna kyrkan lever här på jorden ständigt i en kampsituation. Även den svenska provinsen. Arne Olsson var säkert medveten om detta när han år 1962 blev prästvigd i Karlstad, fyra år efter kyrkomötets beslut att öppna prästämbetet för kvinnor.

Året efter Arne Olssons pensionering hårdnade kyrkokampen i vårt land i och med att biskopsmötet beslutade att inte viga sådana prästkandidater, som inte var beredda att verka tillsammans med kvinnliga präster, det s.k. Prästvigningsstoppet. Då engagerade sig Arne Olsson i ett arbete för att möjliggöra för sådana stoppade prästkandidater att kunna räcka Guds ord till grupper av längtande människor inom sitt eget stift. Detta ledde fram till bildandet av församlingarna både i Stigen i södra Dalsland och i Karlstad, S:t Petri församling.

Engagemanget för kyrkan och gudstjänsterna i Stigen och Karlstad ledde till att Arne Olsson kom att tillhöra dem som insåg att läget i Svenska kyrkan hade blivit sådant att något måste göras. Så blev församlingen i Stigen liksom den i Karlstad två av de åtta gemenskaper/församlingar som 2003 bildade Missionsprovinsen.

Arne Olsson behöll sin gammalkyrkliga tradition, men visade stor förståelse för de andra fromhetsriktningar som var representerade i Missionsprovinsen. När det i december 2003 var biskopsval gav nästan alla honom sin röst. Eftersom han fick flest röster stod det efterhand klart att han skulle bli missionsbiskop, med de andra två, Lars Artman och Göran Beijer, som biträdande biskopar. Han var säkert mycket förvånad över att han blev utvald att leda de kristna i Sverige in i en ny epok av kontinuitet i den lidande kyrkans kamp.

Arne Olsson vigdes den 5 februari 2005 i Göteborg av biskopen Walter Obare från Kenya. Senare samma dag vigde han Missionsprovinsens två första präster tillsammans med en präst för Lutherstiftelsen i Finland. Att han lät sig vigas till biskop gjorde att domkapitlet i Karlstad tog ifrån honom behörigheten att vara präst i Svenska kyrkan.

I april 2006 vigde han sina två medbiskopar, och den 20 mars 2010 vigde han Matti Väisänen som biträdande biskop för de församlingar som vuxit fram inom Lutherstiftelsen i Finland. Biskop Arne kom att prästviga tolv präster för Missionsprovinsen i Sverige och åtta för Finland, därtill en diakon.

Han avslutade sin tjänst som missionsbiskop med att den 27 mars 2010 viga Roland Gustafsson som sin efterträdare. Han fick sedan inför sin 80-årsdag en festskrift med titel efter hans valspråk: Lyda Gud mer än människor.

Som emeritus bosatte han och Kerstin sig i det trivsamma Vråa i Örs socken i Dalsland, där de bodde hela tiden som han tjänstgjorde som Missionsprovinsens biskop. Senare flyttade de till Vänersborg. De sista åren var han mycket svag och blev sängbunden, men kunde vårdas i hemmet. Det ordnades så att han fick ta emot nattvard praktiskt taget varje vecka. Den 12 mars gick han, omsluten av många förböner, att möta den Herre som han så troget hade tjänat.

Med Arne Olsson fick Missionsprovinsen en biskop som var respekterad och uppskattad av alla som med olika fromhetsbakgrund hade samlats för att bevara och förnya den reformatoriska tradition som hade växt fram Svenska kyrkan. Hans personlighet gjorde att Missionsprovinsen höll samman och till stora delar slapp de motsättningar som inte är ovanliga i bekännelserörelser.

Vi som hamnade under biskop Arnes herdetillsyn märkte att han läst Ordspråksboken 27:12.

”Tag noga reda på hur dina får har det, ha omsorg om dina hjordar.”

Så visade sig Arne Olsson vara en nådegåva från den levande Herren Kristus, som han gav till sin kyrka och församling i Norden för att utrusta oss till att bygga upp Kristi kropp (Ef 4:10-12). Gud vare tack för hans kärleks gåva. Biskop Arne fick goda efterträdare, så verket förs vidare i god ordning. Men vi kommer att sakna biskop Arnes stilla vänlighet och omsorg om alla.

Av +Göran Beijer, +Lars Artman, Bengt Birgersson | Foto: Arkivbild

Missionsbiskopen Arne Olsson in memoriam

Kontakta oss

Ge en gåva

Våra församlingar